Denna korta beskrivning särskiljer tre olika tidsepoker för den gamla brygden. Under den första fasen, från 1800-talet till en bit in på 1900-talet, fanns tillgång till bryggkunniga personer, oftast kvinnor, och lokala varor som humle, jäst och malt, vilket gjorde det möjligt att klara påfyllningsbrygden hemma.
Därefter inleddes en period då hjälp kunde fås från ett lokalt bryggeri, med tillgång till nödvändiga ingredienser och till yrkesmän inom näringen. År 1940 fanns enligt Svenska Bryggarföreningen 150 bryggerier i Sverige, 1960 hade det antalet sjunkit till 80 stycken. När koncentrationen i bryggerinäringen gått som längst mot slutet av 1990-talet kunde bryggeriernas antal i Sverige räknas till högst 10. Tiden från fatets avresa från Bayerska bryggeriet i Uppsala 1968 till dess transport från Sofiero Bryggeri 1997 speglar denna andra epok.
Den tredje perioden inleddes i slutet av 1990-talet. Den präglas av en allmän renässans för ölintresset och ölkunskapen i Sverige. De som vill brygga på egen hand stöds idag av en ny marknad för råvaror och utrustning – inklusive ekfat – som alla intresserade kan skaffa. Vill man bättra på sina ölkunskaper finns lokala bryggarföreningar med duktiga hembryggare att vända sig till.
Under denna tredje period har Håkan Hultén (bilden) förvaltat tunnan och stått för att brygga och tappa ölet tillsammans med sin bror Olof Hultén och brorson Peter Hultén.