Den mest kända boken om svensk ölhistoria är skriven av Harald Thunaeus, Ölets historia i Sverige (Almqvist & Wiksell; band 1-2, 1968). I det första bandet finns ett avsnitt som heter Vallonerna och det hundraåriga ölet (sid 253-258). Thuneaus själv har uppenbarligen inte smakat något hundraårigt öl, han återger vad andra sagt om hur det smakar. Han framhåller att vallonölet varit ett “egenartat” och “till utbredningen mycket begränsat inslag i den svenska ölfloran”. Mycket av Thuneaus framställning bygger på Carl Sahlins artikel om det hundraåriga ölet i Dannemora (Det hundraåriga ölet i Dannemora Bergslag, Daedalus 1935, sid 88ff).
Med förlagets tillstånd återger vi här hela avsnittet om vallonölet från Thunaeus bok.
“De vallonska smederna, som bortsett från några tidiga ströfall började invandra till vårt land på Karl den IX:s tid, mötte här en miljö helt olik den de lämnat – ett glest bebyggt land med väldiga skogar och ett folk med främmande språk och religion och helt andra levnadsvanor. De kände sig också i långa tider som främlingar här. Bland det de hade svårt att fördraga var säkerligen det olagrade svenska ölet. Från sitt hemland var de nämligen vana vid ett öl som undergått lång lagring och som därför var högt förjäst, klart och aromatiskt samt troligen mer eller mindre syrligt i smaken. Det var därför inte underligt att de fortsatte att brygga och dricka detta öl sedan de bosatt sig här. Märkligare är att denna sedvänja kunnat leva kvar ända fram till vårt århundrade.”
I Belgien och den holländska provinsen Limburg har förekommit och förekommer än idag, ehuru i mindre omfattning, ölsorter som varit förebilder för det svenska vallonölet. I Namur har fram till omkring 1870 tillverkats ett överjäst öl, benämt keut, som framförallt bryggdes in i mars månad, hade hög stamvörtstyrka och lagrdes i ett till tre år, varigenom det erhöll en karakteristisk, syrlig smak. Besläktade med detta är ett mörkt, syrligt, överjäst öl som ännu tillverkas i Roeselare i flandern och ett numera underjäst mörkt öl Maastrichts oud (gammalt) från Limburg, vars syrliga smak åstadkoms med snijber (förskärningsöl), vilket fått ligga några år på fat och genom inverkan av en brokig mikroflora nått en mognad som bl. a. resulterar i en milt sur smak.
De äldsta vallonbryggarna
Vallonsmidet torde ha införts i vårt land på Karl den IX:es tid av Willem (Guillaume) Gillison de Besche, bördig från Liege, och anses först ha praktiserats vid något bruk i Östergötland eller Sörmland. Det vallonska ölbryggandet kom säkerligen in i landet vid samma tid, säger Sahlin som samlat uppgifter om vallonölet och dess tillverkning. Det torde t.o.m. vara möjligt att utpeka dem som med all sannolikhet bryggde det första ölet här. Willem de Besche tog nämligen hit sin broder Gillis som medhjälpare och denne erhöll den 11:e juni 1609 kunglig beställning som bryggare i Stockholm och Nyköping. Det måste alltså varit denne som avsetts när Karl den IX:e i sin brevväxling med fogden på Nyköpingshus 1609-10 talar om det “fransöske öl” han skulle brygga åt konungen. Willem och Gillis de Besche och deras bröder Hubert och gerhard är välkända som slottsbyggmästare och senare som bruksägare i vårt land. Mindre känd är brodern Jakob, som i likhet med brodern Gillis omtalas som bryggare.
Finspångs hundraåriga öl
Bortsett från bröderna de Besche i Nyköping stammar de äldsta uppgifterna om det vallonska ölet från Finspångs bruk i Östergötland där bryggaren Lina Goffin (Gauffin) som inkallats i landet genom Louis de Geers försorg, bedrev sin verksamhet. Han skall ej blott ha bryggt Marsöl (Vallonöl) och svensköl utan även “gammalt öl för herren själv” dvs de Geer. Enligt Sahlin befordrades Lina Goffin till brukskassör vid Finspångs bruk 1650, en tjänst som han hade i vart fall fram till 1686.
Att endel av det sistnämnda ölet skulle bli så gammalt som hundra år hade väl inte Goffin kunnat tänka sig, men faktum är att det ännu 1760 fanns kvar av hans brygd i Finspångs källare.
Det hundraåriga ölet i Dannemora bergslag
Till Dannemora bergslag kom vallonsmidet senare, (Österby 1627) och därmed även vallonölet. Även vid dessa bruk tillverkades vid sidan av det vanliga vallonölet ett s.k. hundraårigt öl, vilket här hade en annan betydelse än i Finspång. det hundraåriga ölet var inte dryck för gemene man utan tillverkades för brukspatronernas räkning och förvarades i bruksherrgårdarnas källare i fat som var försedda med anstickningskran i fatbottens mittpunkt. Detta gjorde att man inte kunde tulla fatet på mer än hälften av dess innehåll när man en gång om året, vanligen till jul (enligt en del föreskrifter först efter två eller flera år) tappade ölet på flaskor. Omedelbart efter tappning fylldes fatet upp med nybryggt öl och sedan fick det ligga igen tills proceduren upprepades, och så fortsatte det år efter år, kanske i ett århundrade eller mer.
Benämningen “hundraårigt” på detta öl är naturligtvis oegentligt, då det verkligt hundraåriga ölet i ett sådant fat förekommer endast i homeopatiska mängder, genom den upprepade utspädningen till dubbla volymen. Emellertid är de äldre årgångarna tillräckliga att ge detta öl en speciell arom som påminner om rödvinets eller t.o.m madeiravinets. Vad smaken beträffar är syrligheten det mest framträdande, beroende på att en del av alkoholen under lagringen övergått till ättiksyra. I ett väl skött fat är syran inte kraftigare än det man finner i ett ordinärt rödvin, men om ölet blivit lagrat i ett otätt fat eller i en för varm källare kan ättiksmaken bli så intensiv att ölet trots en riklig tillsats av socker är helt onjutbart.
Donationsbrev från 1873 avseende Söderforsölet
Det hundraåriga ölet har varit en högt uppskattad dryck på bruksherrgårdarna där det ömt vårdats och pietetsfullt bevarats från generation till generation. Ett exempel härpå är nedanstående donationsbrev, som dåvarande bruksinspektorn på Söderfors, G A Forsenius, utfärdade 1873:
Sedan undertecknad, en tid av 47 år eller från November månad 1820 till den 1:sta maij 1868, varit tjenstgörande Inspector vid Söderfors bruk, och då jag av min företrädare Carl Nordbergs änka, född Charlotta klingberg, såsom personlig gåva, till mig, emottagit en Tunna om Cirka 66 kannor, år 1794 bryggdt öl, har jag önskat denna Tunnas bibehållande hos mina blivande efterträdare, såsom Inspectorer vid berörde Bruk; hvilka äga densamma att begagna och genom halva dess innehålls aftappning och påbryggd (hälst vartannat år) Väl underhålla. Med anledning häraf öfverlämnas till begagnande denna Tunna med sitt innehåll nu 1.5.1873, Sjuttionio år gammalt öl, till blivande Inspectorer vid Söderfors, efterträdare – undan för undan, till den avlägsnaste framtid.
Upsala i Maij 1873
G A Forsenius
Det hörde till traditionen om julen att skåla i hundraårigt öl, varvid detta dracks i små glas liksom ädelt vin. Sergel, som på äldre dagar vistades en tid på Söderfors bruk, blev mycket förtjust i denna aparta dryck, och hans ständiga begäran lär ha varit:” Det är gift, ge mig mer!”. I en artikel om det hundraåriga ölet skriver dock bryggeriteknikern Siminsson: “ Det skänker onekligen större sensationer för den drickandes traditionskänsla än för hans smaklökar”
Det hundraåriga ölets tillverkning enligt uppteckning från 1952
Hur tillverkningen av det hundraåriga ölet gick till är väl kännt då den är upptecknad vid flera av bruken i norra Uppland. Carl sahlin har samlat dessa uppteckningar och gjort en sammanfattning av dem i sitt arbete. Denna kompletteras här med en sammanfattning av en utförlig skildring av bryggförfarandeten vid Söderfors bruk från 1952 (nu i Nordiska museets arkiv):
Brygghusinredningen var den vanliga: ett mäskkar, ett påbärningskar (silkar) med halm som filtermaterial, ett par såar samt en kopparkittel.
Bryggningen inleddes med att 60 kg krossat malt syftades (mäskades in) med kallt vatten, varvid massan bearbetades med ett roder. Mäskningen var klar klockan 18, varefter mäsken fick stå i ro. I forna tider var mäskningen ett mycket besvärligt arbete, ty då användes okrossat malt, vilket slogs sönder med rodret mot mäskkarets väggar, varvid stänket fick bryggaren att se ut som en snögubbe.
Kl 2 på natten slogs 200 liter kokande vatten hinkvis på maltet under fortsatt mäskning. Mäsken fick stå till maltet satt sig, varefter tunnmäsken togs över till pannan, fick ett uppkok och slogs tillbaka till karet. Efter omröring fick maltet åter sätta sig. Denna procedur upprepades 10 ggr.
Sedan mäsken fått stå och dra i 2 timmar togs det tunna för tolfte gången över i pannan igen och fick ett nytt uppkok. Det tjocka slogs i det iordningställda silkaret, varefter den kokta tunnmäsken slogs på skopvis. Den genom karets tapphål utrinnande vörten slogs tillbaka i karet tills den rann klart. Avsilningen var färdig omkring kl 15.
Vörten kokades därefter med 5 kg humle tills volymen gått ned till 75 liter. Under tiden gjorde bägge karen rena , och den färdigkokta vörten slogs genom en humlesil ned i dessa, hälften i varje så att den skulle svalna fortare. Så fick den stå till nästa dags eftermiddag då den var tillräckligt avkyld för tillsättning av jästen, vartill togs 1 kg bryggerijäst.
Efter ytterligare ett dygn bröts förseglingen på den gamla tunnan och tappades det färdiga ölet ned till “tytan” (kranen mitt på tunnbotten). Som tunnan rymde 150 liter kunde alltså 75 liter tappas av och ersättas med sammamängd färsköl, vilket slogs på genom sprundhålet. Tunnan fick nu jäsa med löst sprund i åtta dagar, varefter sprundhålet täcktes med en linnelapp och sprundet slogs i ordentligt och tätades med kitt eller harts.
Ölet fick så ligga i minst 4 år för att få den rätta aromen, men gärna längre. Det fanns öl på Söderfors som legat i över tolv år mellan två tappningar. Det avtappade ölet fylldes på flaskor som korkades omsorgsfullt. På grund av sin syra så sötades det med två matskedar socker per liter innan det kunde njutas. Av den överblivna mäsken i silkaret erhölls svagdricka genom pålakning.
Enligt Sahlin tog man på Söderfors till vallonölet 9 fjärdingar malt och 2-4 skålpind humle till en brygd och erhöll då 60 kannor öl. Efter detta skulle vallonölet till maltstyrkan vara ett gott herreöl men till humlegivan varit ett svagt fogdeöl.
Bryggningen av det vanliga vallonölet tillgick på samma sätt som för det hundraåriga ölet. Tidigast efter 1 år men oftast först efter 2-3 år ansågs det färdigt för konsumsion. Enligt ett recept från Söderfors bryggdes ölet in när vårfloden i Dalälven stod som högst och vattnet var som grumligast. Ölet fick ligga i iskällare till januari nästa år och flyttades då över till en vanlig källare där fatet lades på lut för avtappninen, som skedde i mars. De påfyllda buteljerna fick ligga kvar i källaren till september då ölet ansågs moget för förtäring.
Medan vallonerna bryggde och drack sitt eget öl förblev svenskölet “bult” som det kallades på bruken, långt in på 1900-talet den övriga bruksbefolkningens dryck och förtärdes i stora kvantiteter vid högtidliga tillfällen och framför allt vid midsommarfirande. Det bryggdes året om med dubbla satser i februari och mars med tanke på förbrukningen under midsommarfirandetoch fick, även detta, en viss lagring i den med is kylda “bultkällaren”.
Gammalt öl på annat håll
Det hundraåriga ölet hålls ännu vid liv på några bruksherrgårdar i mellersta Sverige och även hos en del familjer som ärvt något fat och numer erhåller vört och eventuell sakunnig hjälp med ölets skötsel från något bryggeri. Så var åtminstone alltjämt fallet hos några personer i Uppsala då Uppsala Bayerska bryggeri ännu existerade.
Den ovanstående beskrivningen av det gamla ölet kommer från Harald Thunaeus i hans bok ölets historia i Sverige från 1968. En tidigare författare som Thunaeus hämtade mycket ifrån är nämnde Carl Sahlin. Nedan är ett sammandrag av vad Sahlin skrev om det gamla Dannemoraölet.
Carl Sahlin om gammalt öl i Dannemora och andra bruk
1935 publicerade Sahlin en artikel i Tekniska Museets årsskrift Daedalus med titeln Det hundraåriga ölet i Dannemora bergslag. Sahlin ägnade sitt liv åt att beskriva bergsbrukets historia i vårt land, och han berörde även den kulturhistoriska sidan av livet och arbetet vid gruvorna och bruken. Artikeln i Daedalus var en viktig källa för Thunaeus och vad som redan citerats ska inte upprepas här. Sahlin var emellertid utförligare än Thunaeus. Sahlin nämner, vad beteckningen “hundraårigt” öl att han hört talas om ända upp till 200-årigt öl, bryggt och förvarat på fat, avtappat till hälften, blandat med nytt öl och lämnat att mogna på fat till nästa avtappning.
Det Geddska fatet, som bryggdes första gången 1806 och 2006 firade sitt 200-årsjubileum skulle med andra ord inte vara någon unikt gammal bryggd.
Om det gamla ölet vid Finspång säger Sahlin att det sannolikt försvann någon gång efter mitten av 1850-talet. Men “Dannemora-bruken synas på helt annat sätt hava värderat vallon-ölet och i följd därav bevarat konsten att brygga och lagra detsamma. Och det ända in i våra dagar”, skriver Sahlin (på 1930-talet). Sahlin menar att beteckningen “100-årigt öl” troligen stammar från just Dannemora.
“Enär vallonölet i detta distrikt infördes först vid Österby bruk – det skedde åren 1627-28 – har man en nära liggande anledning att förmoda, att samma bruk, tidigast bland dannemorabruken, även införde bryggandet av ifrågavarande ölsort. Någon bestämd uppgift, när detta skedde, står mig icke till buds. Av brukets älsta räkenskaper , omfattande åren 1649-52, framgår blott att mycket malt förbrukades både av förvaltnings och arbetspersonalen.
Vid olika tillfällen har man sett uppgivas, att bryggningen av 100-årigt öl infördes vid Österby än år 1775, än år 1790, men vid närmare granskning befinnes att dessa årtal som observerats inskurna på ölfat, vilka i senare tid funnits i slottskällaren därstädes, ej säga något om tillverkningens början. /…/ Sista gången öl för fatens påfyllning här bryggdes var 1927.
Hurudant var då till utseende och smak detta vittberömda öl? I själva verket varierade det i båda hänseendena ganska mycket vid olika bruk. Österbyölet var sålunda tämligen ljust, närmast med utseende som sherry, under det att Söderforsölet var betydligt mörkare. Gemensamt var att drycken var mustig och stark, ehuru icke bornerande (dvs saknar kolsyra, förf. anm.). /…./. Trots spritstyrkan var ölet ganska surt, på somliga ställen alldeles ättiksurt och på denna grund icke drickbart. En preparering med socker och andra tillsatser var i allmänhet nödvändig, innan det förtärdes.
Ett annat gammalt öl fanns vid Gysinge bruk. Sahlin skriver:
“Särdeles berömd var den välsmakanderyck, till vilken brukspatron Gustaf Benedick förstod att förvandla det sura hundraåriga öl, som även fanns i Gysinge välförsedda vinkällare.” Två tyska gäster hos brukspatronen skriver om den speciella dryck som de smakat hos familjen Benedick, som inte påminde dem om öl men väl om en blandning av porter och champagne. Drycken skulle, enligt vad gästerna fått höra, vara bryggd 97 år tidigare.
Sahlin avslutade sitt bidrag i Daedalus 1935 med att räkna upp andra bruk där det hundraåriga Dannemoraölet bryggdes: “Österby, Söderfors, Leufsta, Älvkarleö, och flera andra ställen. Bryggningssättet har ock utvandrat till järnverk i andra bergslagsorter som Forsbacka, Furudal, Vikmanshyttan, Garpenberg, Fagersta, Forssjö m.fl. Så ock till en del herrgårdar i skillda delar av mellersta Sverige och bergsmansgårdar i Falutrakten”
Det eviga julölet – Vecko-Journalens julnummer 1928
I en artikel i Vecko-Journalen (nr 51, 1928) med titeln Det eviga julölet skriver Margit Lagerheim-Romare om en 153-årig dryck och dess historia.
“Här och var, som dyrbara kära minnen från uppländska, västmanländska och värmländska bruk, stå stora spindelvävsomspunna fat med beskt brunt öl som jäser i de tysta djupa källarvalven. Låt mig berätta om en sådan speciell ölsort som bryggdes år 1775 på Österby bruk i Uppland. När en direktör L skulle fira bröllop år 1860 fick han av sina svärföräldrar en ståtlig lysningspresent. Det var ett fat av det öl som varje år bryggdes på Österby bruk, likväl som på alla de andra förnäma gamla bruken i trakten omkring. Det nära 100-åriga olet – som ovan nämnts bryggt år 1775 – transporterades med största varsamhet och försiktighet till Uppsala, där det åldriga fatet placerades i de nygiftas hus.
Den unga fru L. fick noggranna instruktioner om hur ölet skulle skötas och hon ägnade det en så omsorgsfull vård att hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn nu – alltså 69 år efter hennes bröllop – varje jul får dricka några glas av den mörka traditionsrika drycken.
Den unga frun behandlade ölet på följande sätt: Vart tredje år i mars månad, när snön börjat smälta och dagarna ljusna, tappades ur en viss mängd öl, jag tror det var 30 stora flaskor motsvarande en tredjedel av fatets innehåll. Det urtappade ölet ersattes med lika mycket “svensköl”, en sorts mörk stark öl som fanns att köpa förr i världen. det nya och det gamla ölet skulle stå och jäsa i tre veckor, varefter sprundet tilltäpptes. Sedan fick fatet stå orört i tre år.
Det är emellertid inte bara fru L:s ättlingar som äga sådanna ölfat med gammalt öl. Fru L:s dotter kände till åtminstone tre andra familjer vilka i sina källare ha fat med gammalt bruksöl vilket antagligen sköttes på samma sätt som hennes.
I sextio år har nu ölet stått på samma plats i Uppsalakällaren och att döma efter den pietet och det intresse, som ölets unga arvtagare ägna familjedrycken kommer det välatt stå i sextio gånger sextio år ännu.”
När vallonölet försvann från Bayerska bryggeriet i Uppsala
I Uppsala Nya Tidning trycktes en artikel signerad BOJ, (19/4 1967), om samma traditionella vallonöl som sedan början av 1900-talet bevarats hos några familjer i staden. Artikeln har rubriken “Uppsalas ölklubb skingras” och publicerades med anledning av att Bayerska bryggeriet i staden skulle läggas ned. Skälet? Pripps hade köpt Bayerska några år tidigare och ville inte ha bryggeriet i Uppsala kvar.
“Det smakar härligt beskt, säger Erik Axel Karlfeldt i en dikt om öl. I detta instämmer en kvintett uppsalabor som har hundraårigt öl lagrat i klostervalven under Bayerska bryggeriet. För svartare och beskare öl än det som sedan 1910 specialgjorts på Bayerska och lagrats i ölfat med hundra år och mer på nacken finns nog inte.
Men nu splittras Uppsalas speciella ölklubb. Bayerska har upphört att göra vanligt öl och därmed också tillredningen av det hundraåriga ölet. – Det kommer att kännas lite tomt att inte få sitt öl i fortsättningen, säger kommunalrådet Teodor Carling, f.d. disponent på Bayerska. Det var nämligen fråga om ett mycket speciellt öl. Att man kan tala om ett hundraårigt öl beror på att det alltid sparas en del av den gamla ursprungliga bakteriekulturen när de gamla faten töms. Man tar högst en fjärdedel av innehållet, gör sedan mer öl enligt ett gammalt recept och fyller på. Tunnan måste alltid vara full av öl.
Vi alla som har turen att äga en gammal öltunna låter ölet efter samma recept, men får ändå litet olika smak på ölet eftersok bakteriekulturen inte är densamma i tunnorna.
Hur kom det sig att Bayerska en gång i tiden upplät ett källarvalv åt tunnorna och en bryggmästare Andersson började brygga ölet vet ingen riktigt. – En serviceåtgärd, tror f.d. bryggmästare Sigfrid Jansson, som tog över 1944 och haft skötseln av ölet som ett extraknäck ända till nu.
Ett starkt och gott öl när man vant sig, säger Sigfrid Jansson. Ett slags maltvin, eftersom det inte är kolsyrat som vanligt öl. Det är lite starkare än starköl och serveras med fördel till kötträtter.”
Så långt Uppsala Nya Tidning om den unika “ölklubben” på Bayerska bryggeriet.
Enligt en privat uppteckning av Georg Gedda, en av dem som hade tunna på Bayerska vid tiden för nedläggningen, skulle det 1967 ha funnits 6 öltunnor med gammalt öl kvar hos privatpersoner, varav 5 förvarades på Bayerska. Ett av faten skulle vara det s.k. Söderforsölet, vars första brygd sannolikt var gjord 1796. Den som givit Georg Gedda upplysningarna var ingenjör Hacksell vid Bayerska bryggeriet.
“Det gamla ölet har bara musealt intresse”
En tredje författare som skrivit om om hundraårigt öl är Sten Simonsson, som ägnade sitt yrkesverksamma liv inom olika bryggeriföretag, under en lång tid inom Pripps-koncernen, åt dokumentation av bryggerinäringens utveckling.
I en skrift av Simonsson som Pripp-Bryggerierna AB gav ut 1971, En krönika om Brygd, finns ett avsnitt om hundraårigt öl. En del är bekant från Sahlin och Thunaeus, men Simonsson är ändå värd att referera då han bidrar med några egna reflektioner om denna öltraditions avvikande smak. Det vill säga, Simonsson uppfattar vallonölets syrlighet som ett misslyckande i bryggprocessen. Hans beskrivning kan väl närmast betraktas som ett uttryck för den “moderna” industrialiserade ölnäringens sätt att betrakta ett ursprungligare och delvis spontanjäst öl. I ett modernt bryggeri är kontrollen av alla processer absolut, och de jäststammar som används är kliniskt odlade, inga okända mikrober får finnas. Allt avvikande är ett problem och åtgärdas som sådant. Smak, färg och styrka är alltid densamma.
Så här skriver Simonsson om det gamla ölet 1971:
“Hundraårigt öl är ett begrepp som än idag har förmåga att sätta människors fantasi igång. Det har i långliga tider åtnjutit ett stadgat rykte som något förnämligt och exlusivt. Ämnet tages upp i denna skildring därför att det är musealt och därför att bryggaren så ofta blir tillfrågad om det. De som vet något blir också allt färre. Och Pripps bjuder inte på ’hundraårigt’.
De vallonska smeder som Karl den IX och Gustav II Adolf inkallade till järnbruken i början av 1600-talet hade svårt att förlika sig med det olagrade svenskölet. Att de därför bryggde enligt eget recept är ej så underligt. Märkligare är att detta öl kunnat leva kvar efter 350 år ända tills nu.
Hemligheten med det hundraåriga är egentligen att den att lagerfatens innehåll endast två gånger på året tappas över på buteljer och småkärl – till jul och midsommar – då aldrig till mer än hälften. Därför satt också tappkranen mitt i fatbotten, ej vid underkant som annars är brukligt. Efter tappning fylldes tunnorna sprundfulla med färskt öl och fick ligga källarsvalt till nästa tappning. Så pågick det decennium efter decennium som blev till sekler. Ibland måste de multnande tunnorna bytas mot nya. Vid dessa påfyllningar gick det ej att undvika infektioner med bakterier som som oxiderade ölets alkohol till ättiksyra med smakförändring som följd.
Det mest framträdande med det hundraåriga var också dess ättiksmak. En tesked socker till ett vinglas, ev. också en knivsudd bikarbonat är att rekommendera. Man får då en dryck som påminner om en blandning av malaga och äppelcider. På grund av toxininnehållet från de ständigt pågående omvandlingsprocesserns i det gamla ölet stimulerades hjärtverksamheten hos känsliga personer. Detta uppskattades av de äldre på brukshergårdarna och gav ölet dess särskilda nimbus som tonicum.
För det fåtalet oförvillade som haft tillfälle att smaka äkta hundraårigt öl sänker det större sensationer för den drickandes traditionskänslan än hans smaksinne. Antalet ölmolekyler med hundraårig existens torde desutom vid närmare eftertanke vara av homeopatiska mått genom de många utspädningarna till dubbla volymen.
Bland bruk och herrgårdar där det hundraåriga ölet levt kvar inpå 1900-talet märks De Geers och de Beches Finspång, Bondes Eriksberg, Klingspors Näsby vid Runnviken som utgrenade sig till Hasselrots Gripsnäs vid Mariefred samt de Geers Leufsta. Bruken vid Gysinge, Söderfors och Gimo-Österby samt Ängsö slott hade också sina tunnor med hundraårigt liksom det Lindmanska Iggesund, ärkebiskopsgården i Uppsala och Göranssons Sandviken. Det senare lär enligt traditionen första gången ha bryggts till Göran Fredrik Göranssons dop 1820 och fanns sedan hos direktoör Sebardt i Oxelösund. Åtskilliga av dessa tunnor har genom arvsskiften och gåvor delats upp i flera självständiga stammar. Ägarenamn som landshövding Kjellman och bergsingenjör Gedda på Surahammar figurerar jämte Sebardt i anteckningar på de numera nedlagda bryggerierna i Nyköping, Södertälje och Uppsala vilka skötte påfyllningen av alla dessa hundraåringar medan förtagen ännu var i drift. Nu torde det hundraåriga ölets saga vara all.”
Så långt Simonsson.
(Uppdatering av denna sida pågår.)