Det hundraåriga ölet i Sverige går tillbaka på belgisk öltradition som var etablerad på tidigt 1600-tal. Det är en tradition som fortfarande lever kvar i sina huvuddrag på många håll i Belgien och på något ställe i England. Det Geddska vallonölet har bibehållit sitt ursprungliga sätt att bryggas, jäsas, blandas och lagras, en kunskap som förts vidare i allt väsentligt genom muntlig tradition till nya generationer. Genom den oförändrade processen har också en uppsättning, för ölet nödvändiga mikroorganismer, kunnat bevaras. Dessa levande väsen var med från resans början och följde de invandrande vallonerna till Sverige under 1600-talet.
I vissa avseenden står det hundraåriga ölet nära belgiska spontanjästa öltyper, men har nog ett tydligare släktskap med belgiskt oud bruin och dess röda varianter. Viktiga moment är blandningen av gammalt öl med ny brygd och en lång utvecklings- och lagringstid på ekfat. De speciella mikroorganismerna vidmakthålls i den gamla ölkulturen och det är mikroorganismerna i denna som ger ölet dessa vinösa och syrliga karaktär.
Ett stort antal olika aktiva mikroorganismer finns i den gamla ölkulturen och de bearbetar ölet under lagringen. Organismerna är inte identifierade, men av deras arbete i ölet kan man dra slutsatsen att där finns lactatbakterier, några bretanomycesarter, sannolikt några pedicoccusarter etc. Det troliga är att de olika mikroorganismerna succesivt byter av varandra i aktivitet under den långa lagringstiden. Efter två års lagring har ölets smak helt ändrat karaktär.
I Belgien finns det flera öltyper som genomgår liknande processer med
- blandning av gammalt och nytt öl
- lagring under lång tid på ekfat
- flera olika mikroorganismer vid sidan av den vanliga överjästen
- lagring vid anmärkningsvärt hög temperatur.
I östra delen av Flandern med staden Oudenaarde som centrum, finns bland annat öltypen oud bruin med
- Goudenband från Liefmans i Vlezenbeek
- Dobbelen Bruinen från Roman i Mater-Oudenaarde
- La Duchesse de Bourgogne från Verhaeges i Vichte
- ölet från Cnuddes lilla bryggeri i Eine-Oudenaarde.
I västra delen av Flandern finns de röda oud bruin-varianterna med bland andra
- Grand Cru från Rodenbach i Roeselare
- Petrus från Bavik i Bavikhove
- Gouden Carolus från Het Anker i Mechelen.
Även i England finns fortfarande några bryggerier som blandar olika gamla ölbrygder och lagrar under lång tid på ekfat, t.ex. Strong Suffolk från Greene King Brewery.
Typiskt för alla dessa öltyper är den vinösa och syrliga karaktären. Några bryggerier sätter numera till lite sötma för att göra ölet mera lättdrucket och därmed mer tilltalande för de flesta. Oud bruin och lambic är de två typer av öl som belgiska bryggerier utnyttjar som bas för fruktöl. Den syrliga karaktären på ölen inbjuder till smaksättning med allt från körsbär till persikor.
Av källorna framgår att de hundraåriga ölbrygderna i Sverige vid de olika vallonbruken skilde sig åt – i smak, färg, syrlighet och lagringstid. Söderforsölet var t.ex. mycket mörkt, många vittnar om stark syra i en del ölbrygder, dokumenterade lagringstider varierar mellan ett halvår (Simonsson skrev 1928 om en sådan brygd vid Södertälje bryggeri) upp till ett, två eller tre år mellan tappningarna.
Fat som inte längre är i ”aktiv” tjänst kan förvaras länge utan att ölet förstörs. Även tappat på flaskor kan ölet förvaras mycket länge. Som en guide vid ett bryggeri i Belgien förklarade för oss vid en rundvandring; ”Ingen vet hur gammalt ett öl kan bli, svårigheten ligger i att inte dricka upp det”.